Shit, var tog April vägen egentligen? Swisch, swosch, borta.
Men det här blogginlägget är inte tänkt som en uppdatering av mitt liv. Istället är det till för att be er kära bloggläsare om en tjänst. Min fina vän Åsa var i Colombia i oktober-november förra året, och lärde känna fantastiska människor som nu skulle behöva lite hjälp. Så nu lånar jag ut min blogg till Åsa, som skriver så här:
Det var i slutet på oktober, i staden Manizales i Colombia. Jag mötte Carolina Castrillon och blev så ofantligt imponerad av hennes arbete. Carolina arbetar för kommunen, med administration, men sin fritid ägnar hon helt och hållet åt barnen och ungdomarna i bostadsområdet Barrio Galán där hon bor.
Barrio Galán
Barrio Galán har dåligt rykte. När vi åker för att besöka Carolina vill inte taxichaffisen släppa av oss ur taxin förrän vi fått syn på våra värdar, han säger att det är farligt. Vi ska besöka en Halloweenfest som Carolina och hennes man tillsammans ordnar för de små barnen i området, och vi hittar till slut till den lånade lokalen. Enkelt inredd, lysrör, stolar längs väggarna. Alla barn i området kommer, lite blyga först, men snart kommer dans och lekar igång. Ungdomarna i dörren håller koll. Carolina och hennes man Pablo leder lekarna och tävlingarna, och till slut får alla barn en klubba, en lott och en glasspinne. Nästa dag ska festen upprepas längre upp i det nästan lodrätt klättrande bostadsområdet, och dagen därpå är det barnen i den lägsta delen som står på tur.
Barrio Galán är så häftigt byggt, tycker jag först. Längs den branta sluttningen står husen på varandra, och det ser charmigt ut, ger associationer till äventyrsroman, pirater, eller Pippi Långstrump. Lite instabilt är det dock, och när höstregnen kommer finns en rasrisk, livet är inte alltid enkelt i Galán. Carolina och Pablo har startat stiftelsen Construyendo Futuros (ung. Bygga framtid) och genom den leder de en teatergrupp med ungdomar i området, samt ett möbelsnickeri. Pablo är själv uppväxt i kvarteret, och när vi går uppåt längs den brant stigande serpentinslingrande gatan hälsar alla bekant på honom och Carolina. Det känns vänligt och tryggt, tills Carolina säger: ”För ett år sen hade vi inte kommit så här långt utan att bli rånade på vägen. Ni minns ungdomarna som vaktade dörren? De sniffade lim, missbrukade allt möjligt, de hade inte några spärrar alls. Men nu har de ett ansvar, mycket har förändrats.”
Men vilken tur, tänker jag. Men det är ju inte tur, utan väldigt mycket beror på Carolinas och Pablos arbete, som förutom att engagera ungdomarna i meningsfulla aktiviteter även arbetar socialt och drogförebyggande. Carolina berättade för mig om sina framtidsdrömmar, att kunna skaffa en egen lokal, och att kunna investera i verktyg och maskiner till snickeriet, som just nu drivs i lånade lokaler i ett annat bostadsområde…
Men nu har det brunnit i Barrio Galán. Fem hus brann upp och lämnade tolv familjer utan några som helst tillhörigheter. Och när Carolina skrev till mig och berättade det, kan jag så starkt känna hennes engagemang, hon känner med alla i hela Barriot, känner alla vid namn, vill hjälpa. Alla grannarna samlar, såklart. Men de har så små resurser, om man jämför. Jag vet vilket fantastiskt arbete Carolina gör, med små resurser, och jag förstår hennes förtvivlan över att inte ha medel att hjälpa, och jag skulle vilja kunna göra det, skicka något. Kan vi hjälpas åt? Kan ni hjälpa till? En tjuga, en hundring, anything, som vi kan skicka dit, som Carolina kan göra till mat, kläder, korrugerad plåt…. Ja ni vet. man saknar grejer efter en brand.
Så. Snälla snälla ni, en tjuga eller vad ni tycker ni har råd med. Skriv en rad så får mitt kontonr, så vidarebefordrar jag till Åsa och Carolina.
