Nörderi på hög nivå

För ett år sen ungefär var jag ute på lokal med några bekanta. Det var en tangobar, och sen dess är jag helt såld, och har haft en plan att jag ska lära mig dansa. I veckan började jag sätta denna plan i verket.

Eftersom jag har ett särdeles dåligt sinne för proportioner, så gick jag ut hårt. Idag hade vi (jag och min kollega Ana) vår tredje tangolektion. Sen i tisdags. (Ana har uppenbarligen lika dålig känsla för moderation som jag) Imorgon har vi ännu en privatlektion. Och på lördag ska vi ut och dansa tango. Vissa hemma i huset kanske tycker att vi överdriver en smula. Men det är så sjukt roligt!

Well. Sen var det ju tänkt att mamma skulle anlända Bogotá imorgon kväll. Jag jobbar sista dagen före semestern (mitt livs första betalda semester, wohoooo!) och mamma ska vara här i tre veckor. Tdigare i eftermiddags fick jag meddelandet att hon satt fast. Redan på Arlanda var det stopp. Damn you snöstormen! Om en halvtimma öppnar SAS igen, och mamma kan få besked om när hon kan åka. Såattee, det blir spännande att se när hon kommer hit.

Högsta Domstolen

En vanlig dag på jobbet kan ibland vara en kontrasternas dag. Igår till exempel, förmiddagen tillbringades på kontoret, petandes i interna dokument. Handlingsplaner, genusplaner och what not. Kontorsgöra, rutingöra, sånt som måste göras för att möjliggöra projektet.

Under eftermiddagen skulle jag byta av Lotta på medföljningen av La Asamblea Permanente de la Sociedad Civil por la Paz i Högsta domstolen. En represenant från deras kvinnosektion, Asamblea de mujeres por la Paz (AMP) har som uppgift att observera rättegångarna mot de politiker som står åtalade i parapolitikhärvan, och för detta har hon mottagit en del hot. Därför medföljer vi henne, och sitter med vid rättegångsförhandlingarna. Ofta är det helt osannolikt långtråkigt. Igår gick försvarsadvokaten förvisso helt bananas och skrek och vevade med armarna i åtminstone de tre timmar som jag satt med. (Hur nu det skulle hjälpa hans klient.) Men han lyckades samtidigt med att säga- ingenting. Han skrek och vevade med armarna i bästa karikatyr-dirigent-stil. Och var ändå skittråkig.

Men när jag tänker på vad som faktiskt försiggår, och vilka det är som sitter där i rättssalen, det är då det blir lite surrealistiskt. För här sitter riktiga bad guys. (Som i och för sig alla tagit på sig sitt allra mest oskyldiga ansikte och bedyrar sin oskuld.) Politiker som lierat sig med paramilitären, Colombias beryktade högermilis. Beväpnade män som inte dragit sig för att börja såga i folk med motorsåg om de skulle finna det nödvändigt. Ja ni fattar. Såna som hederliga människor/politiker helt enkelt bör hålla sig långt borta från.

Så, att sitta i den där rättssalen gör att man pendlar mellan tråkavgrundens rand, och insikten om det brutala och bisarra som processerna handlar om. Samt att vi vet att en stor anledning till att det är så fruktansvärt segt och utdraget, beror på att domstolarna har en försvinnande kort tid på sig att döma de åtalade, sen går häktningstiden ut,  fallet preskriberas och den åtalade går fri. Straffriheten är ett stort problem i Colombia, och just detta är en av anledningarna. Så försvarsadvokaterna och deras klienter har allt att vinna på att dra ut på försvaret. Samtidigt som förhandlingarna om och om igen skjuts upp, av en rad hittepåanledningar.

Underbara värld.