Fladdermöss och hinkduschar

Till slut blev det Quibdó och inte Bogota för min del, vem vet för hur länge.

Jag anlände till min nya hemstad i måndags, efter en tretimmars försening. Dog nästan av värmeslag. Här lär jag  mig att uppskatta de små sakerna i livet, som lyxen i att ta en morgondusch utan att först hämta en hink vatten på balkongen. Jag har fånlett mot ödlorna och fladdermössen som man kan se i skymningen men bara höra såhär på natten (ja kanske pratat lite med dem ockaså!), men svurit åt pyttemyrorna som kryper på mig hela tiden och bits oproportioneligt hårt. Njutit av en kall öl i hängmattan på balkongen. Njutit extra mycket när ingen av grannarna har reggeton- eller salsaparty så bröstbenet fladdrar oroligt i kroppen av basen. Börjat vänja mig vid att vara den som alla stirrar på, de flesta helt ogenerat. Nästan dött av värmeslag ytterligare ett par gånger.

Quibdó är huvudstad i departementet Chocó i västra Colombia, och tittar man på kartan så tar vägen slut här. Förutom att jag bor, bokstavligt talat, vid vägs ände, så tar den cirka 13 mil långa sträckan till Médellin enligt uppgift ungefär 10 timmar att avverka med buss. En bra dag. Istället är floderna de stora transportlederna, och jag ser fram emot medföljningsresor längs Río Atrato.

Nämnas ska också klimatet. Just nu är det midnatt. Det är 26 grader, 81% luftfuktighet och vindstilla. Det kanske inte säger så mycket eller låter så varmt. Men tro mig, den enda tidpunkten på dagen då jag inte är svettig är då jag står i duschen. I samma sekund som jag slår av vattnet börjar jag känna mig lite för varmklibbig igen.

Och vatten ja. Quibdó ligger några mil från Lloró, kommunen som innehar världsrekordet i regn, ca 13,300 mm/år. Detta kan relateras till den plats i Sverige som får mest nederbörd per år, enligt SMHI. Byn Fröslida i Halland får knappa 1200 mm per år, alltså mindre än en tiondel av vad som ramlar ner över Chocó.

Därför är det lite märkligt att vi oftast inte har vatten i ledningarna. När vi väl har vatten är det högsta prio att fylla tunnorna på balkongen så att vi kan hink-duscha oss och spola toaletterna när vattnet väl tar slut. Därefter försöker vi hinna köra en tvättmaskin. Troligtvis beror vattenbristen på en läcka i regnvattentanken på taket, som borde vara ganska lätt att fixa. Trots detta har kollegorna som varit här ett tag levt med och vant sig vid att situationen är som den är, med allt vad det innebär av hinkduschar och inte så mycket matlagning och disk hemma i huset.

Nåväl. Bara jag vänja mig vid värmen och sluta nästan dö av den så ska nog detta bli bra det med. Ser fram emot att börja jobba på riktigt.

Åter i Colombia

Jag är tillbaka! Efter en lång förberedelseperiod och ett utdraget avsked är jag tillbaka i Colombia. Gårdagen var fin, och det bästa var nog när Ubella, kvinnan jag intervjuade under min första period i här (läs mer här) dök upp på gatan i centrum och kastade sig om halsen på mig. Så fint att se henne, och att hon fortfarande har jobb. Hon lovade återigen att hennes gud skulle ta hand om mig. (Hon vet att jag inte har någon egen, så hon är vänlig nog att låna ut sin.)

Huset i Bogotá där vi bor ligger två kvarter från restaurangen som min colombianska familj driver. Det visade sig också att de flyttat in på övervåningen, så det är nära att besöka. Jag har gått förbi och sagt hej, och imorgon ska jag hälsa på ”på riktigt”. Ikväll är det kärt återseende med gamla vänner som står på schemat. Lina och Monica och salsan!

Ja. Det är fint att vara tillbaka. Fint att hemmakänslan infunnit sig igen, och att välkomnandet från kollegorna varit så bra.

Så nu väntar vi bara på besked om var vi slutligen kommer hamna. Kanske känns Quibdó mest lockande ändå? Skulle vara skönt att få packa upp väskorna, jag och Ana som delar på gästrummet i huset har på två dagar förvandlat det lilla krypinet till ett veritabelt bombnedslag. Huset här i Bogotá är fint, men kallt. Återigen påminns vi om centralvärmens välsignelse. Inatt sov jag med mössa på! (Har ju också att göra med att jag endast har cirka 4 mm hår för tillfället.) Kontoret ligger runt hörnet, vilket är sjukt skönt i Bogotá där transporter kan göra ens liv komplicerat och frustrerat.

Saknar struktur idag känner jag. Mycket intryck och tankar som trängs om utrymmet. Hemmatankar och härtankar. Jobb och gamla vänner. Nu ska vi i alla fall bege oss ut på lunch, ännu ett kärt återseende med Crepes & waffles!

Ikväll salsa. Det är gött att vara här.