Värsta vintern, även här.

Rapporterna hemifrån är fulla av kyla och snö. ”Värsta vintern på XX år” och så vidare. Tåg som står still och flyg som ställs in. Tålamodsprövande, jag förstår det. Frustrerande för dem som inte kommit fram till sina planerand julfiranden. Och jo, kallt såklart. Jag är inte särskilt avundsjuk. Eller jo, dagen före julafton drabbades jag av en släng hemlängtan när hela familjen var på väg till stugan för julfirande tillsammans i vinterparadiset. Mycket snö och kyla, det är ju populärkulturens drömjul. Som förankrats så starkt att plastgranarna som säljs i Colombia är försedda med fejksnö. Men -33 och utedass, tja, ungefär där slutade jag vara avis.

Även här i Colombia genomlever man den värsta vintern på länge. Det har regnat groteskt mycket, flera departement har drabbats svårt av översvämningar. Dryga två miljoner människor är drabbade, man räknar bland annat med cirka 300 dödsfall, nästan lika många skadade, 63 försvunna och 3353 förstörda hem. Stora arealer översvämmad jordbruksmark och drunknad boskap. Regeringen räknar med att regnet orsakat skador för över tio miljarder pesos, alltså cirka 37 miljoner svenska kronor. Och det ser inte ut att sluta regna, prognoserna för januari ser minst sagt blöta ut. (Källa: http://www.elespectador.com)

Extremt väder blir bara en katastrof på platser med knappa resurser. Sverige har ju trots allt en ganska god beredskap för snöoväder. Om Sverige hade haft en stor andel fattig befolkning med dåligt isolerade hus, eller fler hemlösa hade vintervädret kunnat förvandlas till något annat än ett massivt irritationsmoment och arga röster riktade mot SJ. Liksom om Colombia haft en mindre andel fattig befolkning hade regnet sannolikt inte blivit en katastrof av samma omfattning.

Som vanligt blir jag lite kluven av Colombia. För mitt i detta pågående kaos har jag firat jul med min adoptivfamilj och haft det alldeles fantastiskt roligt. Fyllts av tacksamhet över att jag är välkomnad in i en så underbar släkt, där alla trivs i varandras sällskap. Det är nog den enda grupp jag känner som faktiskt föredrar att festa med släkten!

Efter en rolig helg sitter jag nu på kontoret igen. Går igenom mailskörden. Även här märks Colombia-inkonsekvensen av. En lång rad godjul-mail från alla organisationer vi jobbar med. Och så några nya rapporter om hot mot MR-försvare.

Läser också i tidningen idag att Colombia är det sjunde farligaste landet i världen för journalister, med fyra mördade under 2010. Latinamerika som helhet stod för 35 av de 105 morden på journalister som begåtts under året.

En vanlig dag på jobbet alltså. Idag har jag att översätta färdigt en artikel om mänskliga rättigheter för ungdomar i Mexiko och Colombia. Börja förbereda en medföljning jag ska iväg på i januari. Samt en del riktigt tråkgt rutinkontorsgöra.

Önskar er alla en god fortsättning på julen.

Medföljning

Så har jag varit ute på min första medföljning, torsdag till lördag förra veckan.

Medföljningen var med Cocomopoca, på deras årsmöte i Yuto, en by ca 40 minuter från Quibdó med buss.  Jag fånlog för mig själv hela bussresan till Yuto. För landskapet, omgivningarna, för känslan av att vara ute på äventyr. Chocó är fint, och jag var så glad över att vara ute på jobb!

Yuto

Yuto är en fin by med små betong- och träplankehus i starka färger, alldeles vid Atratofloden. Opocas årsmöte skulle ha kunnat vara ett firande, om de colombianska myndigheterna hade gjort sitt jobb. Som jag skrev i inlägget den 25 nov har Cocomopoca kämpat länge. För elva år sedan startade man den formella processen med myndigheterna, men arbetet bakom startades upp 1986. Ett slutgiltigt besked skulle ha kommit i fredags.

Men i förra veckan meddelade myndigheten som har hand om jordfrågor, Incoder, att de tekniska utredningarna inte var klara ännu. Nu har man sagt att ett besked ska komma i mellandagarna. Men det är det ingen som tror på, det är inga tjänstemän som jobbar mellandagarna, så naturligtvis kommer beslutet skjutas upp (förhalas?) ännu en gång.

Firande eller ej, sedvanliga årsmötesfrågor skulle avhandlas, och en ny styrelse väljas. De flesta representanterna från Cocomopocas samhällen kom i det givna transportmedlet i Chocó: båt.

Vi  blev inkvarterad hos en släkting till en av styrelseledamöterna från Yuto. En gästfri man med en mager kattracka, en hunsad hund och ett gäng grisar på bakgården. Säng med halmmadrass: inte så obekvämt som jag hade trott! Toaletten låg på bakgården, saknade dörr och hade fri utsikt över Atratofloden. Åt gjorde vi tillsammans med mötesdeltagarna i en skolmatsal. Ris och kokt matbanan, stapelvaror och basföda. (Köttätarna fick kött till också. Men beredskapen för västerländska lyxvanor som vegetarianism är sådär, tur att jag gillar ris och matbanan!)

Vi räknar med att ha en skyddseffekt främst gentemot statliga aktörer, såsom polis och militär. Cocomopoca blir ofta utpekade som gerillasympatisörer av just dessa grupper,  med systematiska trakasserier som följd. Direkta hot kommer oftare från paramilitärt håll. Men Cocomopoca är alltså inga större fan av statliga vapenbärande män. Därför blev läget lite olustigt när militären använde oss som ursäkt för att komma och snoka runt mötet.

Innan varje medföljning skickar vi alltid fax till alla berörda polisiära och militära enheter och civila myndigheter. Vi berättar vilka vi är, vad vi gör och var vi kommer att åka. Det hade vi gjort denna gång med, rutinmässigt. Militären brukar rutinmässigt inte ge så mycket repsons på dessa. Den här gången läste de faxen lite annorlunda. De ”läste” att vi ville ha deras beskydd. Och trots våra protester skickade de 7 civilklädda militärer att vaka över oss. Det roligaste var att de tänkte att bara för att de var civilklädda skulle de vara incognito. Men det tog inte många minuter innan en av byborna som var med på mötet kom och talade om för oss att 7-8 civila miltärer hade kommit in i byn. Plåtkoll.

Civilklädda eller ej. Deras chef, kapten Carlos, insisterade på att vi behövde deras beskydd. Och i övrigt var han snacksalig, berättade hur saker låg till. Vi hade att se till att hålla oss på god fot med honom, men inte för god eftersom det skulle kunna uppfattas på fel sätt av våra medföljda. En ibland lite kinkig balansgång. Medan vi försökte få reda på varför de var där, hade vi ringt och meddelat vår kollega Rebecka, som skötte monitoring åt oss. (Dvs den som man ringer och rapporterar till flera gånger om dagen när man är ute på medföljning, så att någon har koll på dem som är ute ifall att något skulle hända.)

Rebecka plockade fram myndigaste rösten och ringde till högste befälhavaren i området och förklarade att vi ville att han tog tillbaka sina snubbar. Det är inte riktigt så förmätet som det låter, vi har en väletablerad relation till honom och kommunicerar regelbundet. Hursomhelst, efter några timmar var vi av med våra ”medföljande” militärer. Bra.

Och: det var roligt att vara ute i fält! Det är ju det som jobbet går ut på. Allt rutinmässiga kontorsgöra vi sysslar med syftar ju bara till att göra medföljningarna möjliga. Det var fint att kunna genomföra en medföljning i Chocó innan flytten. Även om sorgen blev lite större i och med att jag började lära känna en organisation lite, och sätta mig in i deras frågor och omständigheter.

Men nu är jag i Bogotá sedan i måndags. Och är så nöjd! Jag vaknar, fryser om näsan och är så glad. Livet är gött ibland.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Förändringar

Årets upplaga av planeringsdagarna är över. För er icke insatta: planeringsdagarna är veckan då både Bogotá-teamet och Quibdó-teamet tillsammans med samordnaren (som jobbar i Bogotá) och programsekreteraren (som sitter på KrF:s kansli i Sundbyberg) samlas och, tja, planerar. I år har vi varit i Quibdó. Det har inneburit långa dagar (tack och lov för ac:n i mötesrummet!) och långa diskussioner. Men också sjukt trevligt häng med mina arbetskamrater, och mycket pepp.

Idag hade vi en sjukt fin söndag med pannkaksfrukost och köksdisco och slappande. Och i veckan ska jag faktiskt ut på min första medföljning! En av våra samarbetsorganisationer, Cocomopoca, har sitt årsmöte i Yuto, en stad en halvtimme härifrån. Jag kommer vara där onsdag till lördag om allt funkar som det ska och jag inte dukar under i värmen.

Det blir min första och sista medföljning i Quibdó. Tyvärr har jag varit tvungen att inse att jag inte kommer vänja mig vid klimatet tillräckligt för att kunna jobba här på ett vettigt vis. Jag blir såpass påverkad att jag inte kan jobba heltid, och mår kass hela tiden. Så, om en vecka flyttar jag till Bogotá och kommer fortsätta jobba där. Boggan är ju hemma, så det blir fint att komma dit. Samtidigt är det ju en sorg att behöva inse egna begränsningar, och också gå miste om att lära känna Quibdó och Chocó, och att bli lite hemma här. Och så kommer jag sakna mina kära kära arbetskamrater tillika sambosar, Ana och Rebecka sjukt mycket!

Nåväl, så fort vattentunnorna på balkongen är fulla är det dags att sova. Precis före sängdags fick vi vatten i kranarna och då gäller det förstås att passa på. Imorgon: jobb och vinka hejdå till Ana som åker hem till Sverige över jul.

Det är hårt att vara feminist i Quibdó

I Quibdó blir jag ofta behandlad som ett cirkusfreak. Folk stannar, släpper det de har för händer, glor ohämmat. En del går ett varv runt mig på gatan, ogenerat stirrande från topp till tå. Igår kastade små barn sten på mig. Alltså, jag vet att jag som vit sticker ut, stan har en väldigt stor andel afrocolombianer, men hey, det är ju inte som om jag har tre armar eller är cyklop.

Jag berättade det här för min vän Anni, vars pappa kommer från Bolovia, så hon är alltså inte blond och blåögd. Inte heller Anni har tre armar eller ett öga för lite.

– Hm. Det låter som när jag flyttade till Matfors på nittiotalet. Folk stannade bilen för att kliva ut och titta på mig.

Ibland är det skönt med perspektiv. Såklart är upplevelsen att vara annorlunda potentiellt lika överallt. (Och för er som inte vet, så är Matfors ett litet samhälle utanför Sundsvall) Hon fortsatte:

– Men du, det går över. De vänjer sig. I Matfors tog det två år…

För att återgå till min upplevelse av Quibdó. Jag väcker en del uppmärksamhet. Och mitt sätt att hantera detta är oftast att jag helt enkel stänger av min omgivning. Jag tittar inte på människor jag möter, och jag hör inte att de tilltalar mig. Det låter rätt trist, jag vet. Men förutom att vara ”mona”, vit (eller apa för alldel, som det också betyder!) får jag också min beskärda del av så kallade pirópos, som alla kvinnor blir föremål för.

Jag har stött på pirópos förut, i varierad grad, i Costa Rica, Colombia, Spanien. Pirópos är kommentarer, ljud för att påkalla uppmärksamhet, ”komplimanger” och så vidare, som män riktar mot kvinnor, randomly i offentligheten. I Costa Rica använde man ofta samma ljud som när man lockar på katter. Det förekommer här också, men det kan lika gärna vara visslingar, kommentarer om utseende eller mer eller mindre sexuella anspelningar. Jag sätter komplimanger inom citationstecken, eftersom det för mig inte finns något positivt med den här typen av kommunikation. För mig är det ett maktspråk som män använder mot kvinnor. Det är förminskande och nedvärderande. Jag tycker att det är obehagligt, jag blir arg, för att inte säga skit förbannad och det begränsar mitt liv och min vardag.

För att inte gå runt och vara arg precis hela tiden stänger jag öronen. Nackdelen blir ju, förutom att jag känner mig som en tråkig och rätt snorkig person, att jag missar chanser att prata med vettiga människor, och värst:  att jag riskerar att bete mig ohyfsat mot  eller ignorera människor jag faktiskt borde heja på, som personer från våra samarbetsorganisationer. Jag jobbar på att hitta någon slags medelväg.

I kontakter med (i huvudsak manliga) myndighetspersoner, som poliser och militärer, kan mina (kvinnliga) arbetskamrater som varit här längre berätta att det är mycket vanligt att en helt vanlig och vardaglig eller jobbrelaterad konversation, går överstyr till att avhandla deras eventuella pojkvänner, om de skaffat sig någon colombiansk snubbe ännu och vad de tycker om svarta män, har de provat?

Machismon är stark, såväl som kvinnor som hos män. Jag anser ju att i grunden existerar samma patriarkala strukturer över hela världen, men här ställs det ofta på sin spets. Såklart tas det emot olika av olika individer. En del rycker på axlarna, tycker att det kan vara lite tjatigt. De flesta tycker att det är prövande att manliga kollegor får cred i sin yrkesroll, medan vi blir reducerade till  fruar/flickvänner/ligg. Har man en feministisk grundsyn så blir man ganska ofta skitförbannad. Oavsett vilket är det något vi alla måste förhålla oss till och utveckla strategier för att bemöta. Som helst inte innefattar verbala vredesutbrott.

Sammantaget blir att det för mig är rätt svårt att knyta nya kontakter med människor. Om man lägger till risken för infiltration vi blivit tillsagda att akta oss för, givet att vi är i ett konfliktdrabbat område som detta är det ju för för faen ett mindre mirakel att fredsobservatörerna lyckas skaffa sig vänner här. Och det kanske inte är så konstigt att vänner tenderar att ”gå i arv”.

Och för att sammanfatta. Det är hårt att vara feminist i Quibdó.