Ett steg framåt, tre steg bakåt

Jag blir så jävla ARG. Och ledsen.

Juanita visade mig en superfin kampanj som lanserats nyligen i Colombia, ”Personas distintas, derechos iguales” (Olika människor, samma  rättigheter). Titta på den här. Bläddrar ni ner kommer ni till en bekant till mig, Daniel, som säger: ”Jag är lärare. Att arbeta med mina elever är det bästa, eftersom jag kan dela med mig av mina kunskaper och samtidigt lära mig av andra. Att jag är gay har aldrig varit ett problem”

Fina Daniel! Mild och klok och en sjukt bra förebild för sina tonåriga elever. Han fick sparken för sin medverkan i kampanjen. Någon av hans elevers idiotföräldrar såg hans bild, trummade ihop de andra idiotföräldrarna och skrev ett brev till rektorn. Slutar inte Daniel kommer de ta sina barn ur skolan.

Eftersom lärare i Colombia har skitvillkor, och som regel bara har kontrakt årsvis, går hela lärarkåren och biter på naglarna i december-januari, i väntan på besked från sin arbetsgivare om de kommer ha jobb kommande år eller ej. Därmed kom föräldrarnas brev sjukt lägligt. Rektorn kunde helt lagligt sparka Daniel och samtidigt slippa bli anklagad för att vara förstockad genom att utåt hänsvisa till omstruktureringar.

Ett steg framåt, tre steg bakåt mina vänner.

Medföljning till Bucaramanga

”Vi är generationen som växte upp utan föräldrar. vi är generationen som växte upp under straffriheten. Vi är generationen som växte upp under statsterrorismen.” (Manuel, Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad.)

Hemma igen från Bucaramanga, full av intryck. Störst intryck gjorde nog organisationen själv, Hij@s, och dess medlemmar. En organisation som formats ur förlusten av anhöriga. Föräldrar och andra närstående som försvunnit och aldrig återfunnits, eller försvunnit och hittats mördade i ett dike eller en omärkt massgrav. Människor som försvunnit och mördats för sitt politiska engagemang.

Det skulle alltså vara lätt att tro att Hij@s är en dyster samling. Och självklart finns sorgen med. Men det finns också en enorm kraft och vilja att kämpa emot, att forstätta föräldrarnas kamp, att bevara deras minne och att ställa de skyldiga till svars.

Det är givetvis inte en okontroversiell strävan. Därför är Hij@s utpekade som terroristkramare, och flera av medlemmarna har mottagit hot. Deras höga profil och synliga och högljudda event är en av anledningarna till att vi medföljer dem.

Så, vi gav oss av mot Bucaramanga förra måndagen. Nattbussen var helt sjukt bekväm! Trots detta kom vi fram vid 6-snåret på morgonen (bara 8 timmars bussresa, mycket lindrigre än jag befarat och blivit varnad för!) och var rätt möra.

På tisdag kväll hölls ett minnesevent, ett slutet för familj och vänner till Hugo Armando, en av alla Colombias försvunna. På onsdagen hölls ett större, öppet event på ett torg i centrala Bucaramanga. Det var i god Hij@s-anda både mycket visuellt och ljudligt. Det var en stark upplevelse.

Dagen efter var de bekymrade. Med på eventet var en kvinna med sina barn, en släkting till en av dem vi medföljde. De hade inte varit förberedda på att hon skulle dyka upp, och problemet var att hon varit gift med en commandante paramilitar.

Paramilitären en illegal väpnad grupp, eller egentligen flera, som förut var organiserade under en och samma ”paraplyorganisation” men som nu är betydligt mer sprlittrad. Det är den väpnade grupp som står för störst antal grova brott och övergrepp, och är kända för sin brutalitet. Paramilitären har länge varit lierad med den statliga militären, och för ett par år sedan updagades en stor skandal, som avslöjade politikers samröre med paramilitären hela väge upp i den absoluta politiska toppen, i regeringspartiet. Just nu pågår rättsprocessen för att ställa de anklagade till svars, men då Colombias lagar är utformde på ett sådant vis, tjänar de anklagade på att förhala processen. Häktningstiden och preskribtionstiden är nämligen extremt korta, och därmed försätts en efter en av dem på fri fot helt utan konsekvenser. I måndags släppte man den senaste i raden.

Nå, det var en parentes. Kvinnan på eventet höll sig inte direkt i bakgrunden, och hon eller hennes barn finns med på åtminstone de flesta av mina foton. Det som oroade Hij@s medlemmar var att något av alla de foton som togs på eventet, med henne eller barnen på, skulle hamna på till exempel facbook eller annat öppet internetforum. Att barn, eller för all del ex-frun, till en paramilitär deltar på ett så pass kontroversiellt (många skulle säga vänster-) event är naturligtvis inte bra, och meför risker både för henne, hennes familj och arrangörerna.

Man kan tänka att det var dumt, kanske till och med rätt diotiskt att delta. Men med resten av historien i åtanke tänker jag att det blir viktigt för henne att distansera sig så mycket som möjligt från den delen av sitt liv.

Hennes mamma som berättade hur dottern vid 14 års ålder förts bort från sin skola av hans män. Hur det gått femton dagar innan mamman fick veta vad som hänt med dottern. Hur han ”förfört” henne, hur hon blivit förälskad och sedemera gift sig med honom och så småningom fått tre barn.

Hon har vuxit upp, de separerade för tre år sedan efter flera års försök att ta sig ur det. Men, jag kan tänka mig att det inte är gjort i en handvändning, eller utan rädsla. En man som mördar, och ger andra order om att mörda. För en tid sedan försökte hon inleda en ny relation, men efter hot från exmaken såg hon sig tvungen att bryta med den nye mannen. Exmaken sitter inne sedan snart ett år, men det betyder inte att hans kontroll över henne har minskat.

Den andra sidan av historien är tanken på det trauma det måste ha varit för familjen. En politiskt aktiv familj, som på olika sätt drabbats av det. Försvunna familjemedlemmar. Och så en dotter/kusin/valfri annan släktrelation som gifter sig med en riktigt bad guy. Jag kan nog inte ens börja föreställa mig hur det skulle kunna kännas.

För att avsluta. Vi blev inkvarterade hemma hos släktingar till några av våra medföljda. Helt utan förbehåll och med stora hjärtan blev vi välkomnade, och det var en annan fin upplevelse under veckan.

På det stora helpåminde Bucaramanga mig om att jobbet är meningsfullt. Nu är jag tillbaka på kontoret igen, och efter en omtumlande vecka är det ändå rätt skönt med lite rutingöra igen.

 

 

Tvångsförsvunna i Colombia

Tvångsförsvinnanden har sedan 70-talet präglat den colombianska konflikten. Enligt den nationella kommissionen för sökandet efter tvångsförsvunna har 26 128 män och 6 164 kvinnor fallit offer för påtvingade försvinnanden. Totalt har 3 911 av dessa personer återfunnits levande och 759 personer har identifierat döda, men majoriteten saknas fortfarande. Statistiken varierar dock kraftigt och mörkertalet tros vara mycket stort.

 

Hijos e hijas

Hijos e Hijas por la memoria contra la impunidad, Söner och döttrar för minnet och mot straffriheten. Så heter organisationen vi ska medfölja denna vecka. En organisation för dem som förlorat anhöriga, oftast politiskt eller fackligt aktiva som försvunnit eller mördats.  I korthet: Hijos jobbar för att stärka det kollektiva minnet kring det som försiggår i landet och för att staten ska ta sitt ansvar och utreda brotten samt ställa skyldiga till svars.

Jag har inte träffat medlemmar ur Hijos vid så många tillfällen, och detta blir min första medföljning med dem. Vad jag fått förstå genom mina arbetskamrater är att det är ett roligt men ostrukturerat gäng som hörs och syns mycket vid sina event, och har en ganska kass relation till polisen.

Det ostrukturerade ser vi redan. Planerna har ändrats så många gånger att jag gett upp försöken att hålla ordning på dem. Vi skulle ha åkt bil 6 imorse. Ändå sitter jag fortfarande hemma, såhär vid 18-tiden. Planen nu är att åka buss vid 22 ikväll. Resan till Bucaramanga tar 8-10 timmar när vägen är bra. Det är den inte nu, vinterregnen har sabbat upp en hel del.

Detta är lite av en crash course i vad man har att förvänta sig i mitt jobb. Tror att nyckeln är att förvänta sig ingenting eller precis vad som helst. (I alla fall när det gäller Hijos. En del organisationer är ju sjukt uppstyrda.)

Well, rapport kommer när jag är åter i Boggan. På fredag. Eller lördag. Eller när det nu blir.

Genusperspektiv, vaddå?

Gott folk! Här kommer veckans stora funderingar. Alla tips mottages tacksamt!

Bland våra projektmål finns en del fina formuleringar om att ha ett genusperspektiv integrerat i alla delar av verksamheten. Jag har suttit och bläddrat i gamla dokument, våra jämställdhetsplaner och genusplaner och aktionsplaner i veckan, och mest av allt blivit snurrig i huvudet.

För hur görs det? Jag är feminist, ja. Och jag anser att ett genusperspektiv är fundamentalt. Men på det sättet  ”genusfrågan” behandlas, på universiteten, i organisationerna, överallt, så blir begreppet rätt urvattnat. Och dokument som säger att vi ska ha ett ”genuserspektiv” på våra interna möten blit lätt ganska tandlösa.

Jag grunnade på det här, och tänker att det är så svårt. För även om det råder konsensus om att jämställdhet är essentiellt, och att ett ”genusperspektiv” är något bra, så råder det definitivt inte konsensus om definitionerna.

Jag skrev om det här i min c-uppsats. Där studerade jag en myndighet i Colombia som sysslar med försoning och gottgörelse, Comisión Nacional de la Reconciliación y Reparación. Jag intervjuade flera som arbetar där, och alla var helt överens om vikten av ett genusperspektiv på fredsbyggande. Alla var också överens om att alla i CNRR var överens om detta. Men. När jag skrapade lite på ytan kröp det fram att avdelningen som hade att behandla genusfrågor förvisso hade mycket kompetent och kunniga medarbetare. Men att det var den avdelning som hade sämst finansiering, sämst möjgheter att bedriva långsiktigt arbete, ute i regionerna var det högst frivilligt om de ville beröra genus och helt upp till cheferna i varje region. Arbetet med ett genusperspektiv i en myndighet som CNRR är alltså splittrat, underprioriterat, underfinansierat och i högsta grad beroende av ett mycket litet antal personer som drar ett mycket stort lass, för att de brinner för frågan och ser vikten av sitt arbete. Detta trots den allmänt spridda åsikten att ett genusperspektiv är fundamentalt för fredsbyggande.

En kan ju bli rabiat för mindre. I vårt arbete här i KrF:s team i Colombia har  vi också konsensus. Vi har producerat fina dokument. Men vi vet egentligen inte vad det är vi vill uppnå. Jag tror att det är symptomatiskt och att samma problem återfinns i väldigt många ideella organisationer som försöker omfatta allt det ”goda” i sitt arbete. Jag menar alltså inte att kasta skit på KrF här, utan försöker mer sätta fingret på ett problem som jag tror är ganska utbrett.

Jag tror att en bra början är att börja förstå att det handlar om maktrelationer. Att försöka se sig själv i en maktanalys. Men då kommer nästa fråga. Hur görs det? Bah. Jag har tagit till en livlina, och ringt en vän. Juanita och Florence ska få hjälpa mig att åtminstone börja få ordning på det här. Bra är ju också att ta in föreläsare ur kontexten vi jobbar i. Att vi som svenskar sitter och gör analyser på vår egna kammare här i Colombia kanske inte är så fruktbart. Och ganska o-ödmjukt.

En annan sak. I det här projektet har jag stött på samma problem som hela ideella sektorn dras med: en rasande snabb omsättning på personer. Det betyder att de som en gång skrev de fina dokumenten, och som ju säkerligen hade både visioner och tankar om hur de skulle konkretiserats inte längre finns kvar. Och det är nog därför jag tycker att de blir så platta. Sista frågan för dagen (och arbetsveckan) blir därför: Hur ska vi göra för att slippa uppfinna det förbaskade hjulet igen och igen?

 

Och ett gott nytt år!

Åh, nyåret blev så fint! Jag var sjuk hela förra veckan, och i torsdags när släkten packade för att dra till en finca så låg jag sängliggande och kunde inte följa med. Så i fredags mådde jag lite bättre, så jag begav mig ut på värsta bussäventyret för att sluta upp med dem. Tänkte det skulle vara skönt att komma ut från storstaden några dagar.

Jag hade tur, så Jennie, flickvän till morbror Richie, skulle också åka. Utan henne hade jag gett upp långt innan jag kom fram. Hey, om ni tycker att vintern och julen orsakar trafikkaos hemma, prova att ta er någonstans alls ut från Bogotá på nyårsafton!

Bussresan skulle ta cirka 1,5 timme. Givet att det var nyårsafton räknade jag inte skitkallt med den tidsangivelsen. Jag mötte upp med Jennie på Portal sur, ändstation på transmilenion. Därifrån buss till Terminal del sur, station för långfärdsbussar till söder om Boggan. Kön till biljettluckan var… well, lång nog för att få mig att vända på fläcken om jag varit där ensam. Efter att ha tagit oss igenom kön visade det sig att det fanns en buss till Boqerón, om tre timmar. För länge att vänta i hysterin på terminalen.  Så Jennie med koll på läget skaffar oss två biljetter till Fusa, närliggande stad. Väl i Fusa var planen att ta en lokalbuss till Boquerrón. Den missade vi med några minuter, den sista för aftonen.

Nåväl, rådiga Jennie sätter oss på en buss till Chinauta, som är det närmaste vi kan komma, och väl där var planen att, tja, lösa det hela på bästa vis. Det löste sig alldeles utmärkt eftersom en kvinna på bussen och hennes dotter skulle bli upphämtade av maken/pappan i Chinauta, men slutdestination Boqerón.

Nåväl, väl där blev vi uppmötta av värsta välkomstkommitén, kusiner och systrar och alles. Var så sjukt fint att komma dit! Sista biten var en halvtimmes bergspromenad i beckmörker uppför berget till den fantastiska fincan där jag spenderat nyårshelgen. Hela resan tog åtta timmar. Boqerón ligger mindre än 6 mil från min port. Hepp.

Fina fina familjen! Helgen spenderades med sällskapsspel, sol, exkursion bland alla träden i trädgården (mango, mandel, apelsin, lime, banan, kakao, kaffe och mer), öl, rädda ankorna från hunden, klappa katterna, klia grannens åsnor bakom öronen, bok i solstol i skuggan, fotosession av alla roliga insekter inklusive matronan i badrummet, den svart-orangea tarantellan! Det har varit en helt fantastiskt skön helg, och jag blir fortfarande så väldigt glad av att umgås med min adoptivfamilj som så förbehållslöst låtit mig bli en del av deras släkt. (Mamma: jag saknar inte er mindre för det!) Det är gött att ibland skriva helt lyckliga inlägg här. Jag är nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.