Presidenten tar kontrollsamhället till nya höjder. Just nu pågår en stor debatt på universiteten efter att presidenten igår meddelade att han ämnade skapa ett nätverk av cirka 1000 studenter på universiteten i Medellín, som får betalt för att spionera och rapportera vad som händer och sker till militären. ”För att förebygga brott” är den officiella orsaken till att man kommer betala 100.000 pesos till varje ”informante” per månad, en fickpeng på runt 350 SEK. Många föräldrar är upprörda eftersom ungdomar dras in i konflikten på ett mycket konkret sätt. För givetvis är det inte ”vanlig” brottslighet man i första hand är ute efter att förebygga. Det är ”terrorister” man jagar, och i som så många diktaturer genom tiderna tar man till vilka medel som helst.
Om Aborter
19 JanLyssnade på en p3-dokumentär häromdagen, om aborter. Jag hade inte koll på att Sovjetunionen var först i världen med att införa fri abort. Redan 1921! Ingen ont som inte har något gott med sig, eller vad är det man säger? Det ändrade i och för sig Stalin på, och införde restriktivare regler under trettiotalet.
Under femtio- och sextiotalet fick svenska kvinnor åka till Polen, eller gå till diverse kvacksalvare för att göra en abort. Som någon klok sa i radioprogrammet: ”Det är inte en fråga om abort eller föda barn, det är en fråga om legal eller illegal abort.” Varje år dör cirka 70 000 kvinnor till följd av illegala aborter. Därutöver drabbas cirka 15000 kvinnor av olika komplikationer såsom handikapp och infertilitet. (RFSU)
På RFSU:s hemsida kan man läsa om olika straff som kvinnor genom tiderna blivit dömda till för brottet ”fosterfördrivning”. Från 1600-talet till mitten av 1800-talet var straffet döden, både för kvinnan och eventuella medhjälpare. Därefter mildrades straffet till spöstraff, tukthus, straffarbete eller fängelse i högst 6 år. Först 1921, alltså samma år som Sovjetunionen införde fria aborter, mildrades straffet till fängelse i 6 månader till 2 år.
Sedan 1975 har vi fri abort i Sverige. I Polen får kvinnor inte längre själva bestämma över sina liv och sina kroppar. Inte heller Irland tillåter abort, annat än i de fall där fara för kvinnans liv föreligger. Faktum är att Irland, Polen och Malta har speciella klausuler i sina EU-medlemskap som tillåter dem bevara sina restriktiva abortlagar.
Och Colombia då, detta land med sina fantastiska lagar? År 2006 genomfördes den första lagliga aborten i Colombia. Landets lagar godkänner abort endast i de fall där det föreligger risk för kvinnans liv, om fostret är kraftigt deformerat eller vid våldtäkt. Den första aborten som genomfördes var på en elvaårig flicka som våldtagits av sin styvfar, och blivit gravid med tvillingar. Även om lagen var på hennes sida, så demonstrerade flera hundra personer utanför klinilen där aborten genomfördes, och den katolska kyrkan fördömde och bannlyste (alltså utslöt ur kyrkan) flickan, hennes mor och kliniken som utfört aborten. Om styvfadern, som förgripit sig på flickan under fyra års tid blev bannlyst? Naturligtvis inte!
En liknande historia ägde rum i Brasilien förra året, en nioårig flicka, våldtagen av sin styvfar, gravid med tvillingar. Läkarna bedömde att stor fara rådde för flickans liv, eftersom hon var alldeles för späd i kroppen för att kunna föda tvillingar, och därmed blev hon beviljad abort. Flickan och hennes mamma blev bannlysta. Styvpappan/våldtäktsmannen fick kyrkans förlåtelse.
Slutsatser
Katolska kyrkan borde ta det jävligt passivt. EU borde sätta press på de medlemsländer som inskränker rätten för kvinnor att själva bestämma över sina kroppar och liv. (Nåt måste den förbaskade organisationen vara bra för?!) Och folk i allmänhet skulle behöva lära sig lit empati.
politik och fulspel
19 JanAtt Chile valt en högerpresident oroar även här i Colombia. ”Det är en katastrof för Latinamerika. Nu får Uribe en allierad!” sa Juanita. På DN kan man läsa att större delen av Piñeras väljare försvarar Pinochets diktatur. Det har bara gått 20 år, jag måste säga att jag tycker att det är märkligt.
I maj är det presidentval här i Colombia. Sittande president Úribe får enligt lag inte ställa upp för omval eftersom han redan suttit två mandatperioder (sedan 2002) . Den lagen håller på att ändras. Ingen verkar tvivla på att han kommer vinna ännu ett val.
För att summera:
Mellan 2002 och 2007 växte de statliga väpnade styrkorna med 36% och uppgår nu till cirka 450 000 man (inklusive polisen).
En process har inletts för att demobilisera en av de ”illegala väpnade grupperna”, paramilitären, men många återgår i vapen och bildar nya grupper som fortsätter terrorisera civila.
Politiskt våld är fortfarande vanligt, och fortfarande försvinner människorättsaktivister, fackligt aktiva och oppositionella för att återfinnas döda några veckor senare.
Skandal efter skandal med falsos positivos rullas upp, och de skyldiga släpps fria. I den senaste märktes dock ett litet framsteg, och de skyldiga sitter nu inte i häkte, men i förvar hos det militära.
För ett par år sedan drabbades politiken av en enorm skandal när det uppdagades (det alla redan visste) att paramilitären hade täta kopplingar med politiker ända upp på parlamentsnivå.
En hållbar fred tycks helt enkelt långt bort. En tänkbar förklaring till presidentens popularitet är att landet söker en frälsare. Úribe har en lysande reotrik och lyckas framstå som en trygg landsfader som ska rädda landet från det onda. Hm.
Ja, och sen eldade jag sånär upp lägenheten när jag skulle baka bröd i gasugnen. Gasugnar är en styggelse!
<!–[if !supportFootnotes]–>[1]<!–[endif]–> Svenska ambassaden http://www.swedenabroad.com/SelectImageX/66079/konflikten_i_colombia_2009.pdf, 2010-01-11
Återvändande
12 JanDags att kicka igång bloggen igen, nu när jag pysslar med sådant som kan vara av intresse för andra. För er som inte vet så fick jag ett fint litet MFS-stipendium som möjliggör ytterligare tre månader i Colombia. I utbyte förväntas jag skriva en fin liten c-uppsats. Siktar på examen i juni.
Anlände till Bogotá i fredags morse klockan fem, en timme före planerad ankomsttid. (Hur ofta händer det?)Fick se solen gå upp över Bogotás berg, men jag var så extremt trött och emotionell att jag inte riktigt kunde uppskatta det. Var dessutom ganska skakig efter att ha spenderat flera dagar med att oroa mig över visumregler och annat, och när jag så kom till passkontrollen öppnade han bara passet, stämplade och vinkade förbi mig. Förra gången var det betydligt misstänksammare hantering.
På det hela taget är det så lätt att komma hit denna gång. Hämtad på flygplatsen av vänner, boende klart hemma hos Juanita och understrykanden av att jag ju faktiskt har en familj här. Och det känns verkligen så. På familjelunchen igår (som frekventerades av cirka femtio personer) hälsades jag varmt välkommen tillbaka av dem som jag redan kände (de flesta) och presenterades som Lilitas före detta adoptivdotter som bytt adoptivmor och nu blivit Juanitas. Det är en stor och högljudd adoptivfamilj jag fått, som får min svenska familj att framstå som tystlåten och lite blyg. Som Jesper uttryckte det: ”det säger en hel del!”.
Men också. Utanför mitt trygga rum och Juanitas välvaktade lägenhet och utanför min högst medelklassiga adoptivfamilj är jag utlänning. Och därmed rik. Det hjälper inte att jag hemma inte har det särskilt gott ställt. För att inte säga jäkligt risigt. Det spelar ingen roll att jag vet att jag är här på ett stipendium, för på något vis har jag ju haft råd med en biljett över Atlanten, eller hur?
Jag var och handlade mat igår, och på Juanitas inrådan tog jag en cykeltaxi hem. En resa på ungefär 2 km kostade mig 800 pesos. Alltså cirka tre kronor. På fredagar kommer Juanitas städkvinna. Städar, lagar mat, tvättar. Jag behöver inte tvätta mina kläder själv om jag inte absolut vill.
Detta fick mig att fundera. Jag skämdes när jag betalade taxin, och betalade mer än det dubbla. Alltså cirka 8 kronor. Men vad är egentligen rimligt? En sak vore det ju om allt var tokbilligt, och cykelchauffören kunde skrapa ihop till en hyfsad levnadsstandard på sitt arbete. Men givetvis är så inte fallet. Det som gör att hela medelklassen tar för självklart att ha städhjälp och kunna ta taxi till mataffären på daglig basis, är naturligtvis det faktum att det sker på någon annans bekostnad. Men det är inte heller så svartvitt. Om medelklassen helt plötsligt skulle vakna upp med svenska glasögon, så skulle fattigdomen breda ut sig ännu mer. I ett samhälle helt utan sociala skyddsnät skulle en sådan diskurs (också) vara helt katastrofal. Hur man än vänder sig har man rumpan bak, eller?
Är det förresten inte lite konstigt hur priser relaterar till varandra på olika sätt? Jag skulle till exempel aldrig ha råd med en hushållerska som kom en heldag i veckan och styrde och ställde, medan en biljett över Atlanten går ganska bra. Medan min medelklassiga adoptivfamilj i Colombia alla har städerskor men aldrig skulle ha råd att komma till Sverige.
Ok nog nu.
Saker att fundera över 