Väldigt goda nyheter

I maj är det presidentval här i Colombia. Sittande president Álvaro Úribe har suttit två mandatperioder (sedan 2002) och enligt konstitutionen får han därmed inte ställa upp till omval. Den gode Úribe har försökt komma runt detta, och det har varit havt om halvt väntat att han skulle lyckas. Därmed skulle den demokratiska trovärdigheten vara minst sagt naggad i kanten.

Hursomhelst, igår kungjorde konstitutionsdomstolen att Úribe inte får ställa upp till omval. Det är viktigt, det betyder att det finns institutioner och personer här i landet som respekterar lagarna och vill värna dess efterlevande.

Detta innebär också att presidentvalet inte kommer vara avgjort på förhand. Úribismens andre kandidat, Juan-Manuel Santos, är såvitt jag kan förstå inte alls lika populär, vilket öppnar upp för ett riktigt intressant presidentval.

Det här är  goda nyheter, och idag är jag väldigt förtjust i åtminstone 7 konstitutionsdomare! (Beslutet fattades med 7 mot 2.)

 

Vardag i bild

Varför göra saker enkelt när man kan komplicera dem?

Jag har väntat på ett paket hemfirån ett tag nu. I lördags kom en avi. Som meddelade att jag för att få ut mitt paket måste betala 5000 pesos (~20 kr), ta med mitt id-kort och en kopia, kvittot på inbetalningen och avin (2 sidor).

Så, jag fixade en kopia av mitt id-kort och stoppade en taxi. Han visste inte vart postkontoret låg. Inte ens med adress. Det i sig förtjänar ju en liten utvikning, för här är gatusystemet uppbyggt med nummer. Det finns två sorters gator, Calles som går från öst-väst och Carreras som går från nord-syd. Och så har de nummer. Alltså kan man tycka att det ska gå att lista ut var en adress är. Men sen kom de på att lägga till diagonales också, som går på just diagonalen, om man jämför med de andra. Sen finns det Avenidas och Transversales, och en del gator har namn också. Så på det hela taget är det lite komplicerat. Det tyckte tydligen taxiichauffören också.

Sen vill jag också att ni noterar att jag skrev postkontorET. Just det. ETT postkontor. Dit alla försändelser kommer. Till hela staden. Som har lika många invånare som Sverige. Nåväl, de flesta använder någon budfirma, typ DHL. Men ÄNDÅ!

Hursomhelst. Jag kom till posten. Betalade min avgift (som tycktes helt godtycklig och utan egentlig grund). Fick sitta ner och vänta. I 45 minuter. Kanske för att det bara finns ETT postkontor?

Sedan fick jag komma in i ett litet kontor. Skriva namn, id-nummer, datum, tid och telefonnummer. Inte en, inte två utan fem gånger. Sedan lämna fingeravtryck. Inte en, inte två utan fyra gånger. Sedan fick jag le mot kameran.

För att hämta ett paket?!

Statistikens ädla konst

Läser i tidningen idag att arbetslösheten i Colombia har nått 12%. Funderade en stund på saken och kollade lite statistik. I december 2009 var arbetslösheten i Sverige 8.6%. 2008 i Spanien var den 11.3%. Kändes ju lite konstigt att Colombia inte har fler arbetslösa. En snabb blick på gatorna i Bogotá torde visa för vem som helst med ögon i skallen att det är betydligt fler än 12%.

Jag frågade Juanita hur man räknar egentligen. Hon blev alldeles upprörd och vevade med armarna. Tydligen var det så att när Úribe tillträdde som president 2002, så krävde han av chefen för statistikbyrån här att man skulle snygga till siffrorna. Efter ett par års häftiga diskussioner (chefen vägrade nämligen till att börja med) så ställer man nu frågan om arbetslöshet lite annorlunda än vad man gör i till exempel Sverige. Här är man nämligen bara arbetslös om man inte under given period haft någon som helst inkomst från någon som helst sysselsättning. Man har ändrat kärnfrågan från anställning till sysselsättning. Det vill säga, alla som självpåtaget vaktar bilar på en gatusnutt och får några kronor av dem som parkerar där, alla som tvångstvättar din bilruta vid rödljuset och hoppas på att få en slant för detta, och alla de som säljer meningslöst krafs på bussarna (borderline tiggare alltså), alla dessa räknas som i arbete.

Förutom detta så kan man ju spekulera en stund över minimilönen i det här landet. Den är i år p 515.000 pesos. Alltså knappa 2000 kronor. För anställda alltså, inte för sysselsatta, de får klara sig bäst de kan. En minimilön motsvarar cirka 60 kr om dagen utslaget på hela månaden, allt som allt. Det är alltså en bit över fattigdomsstrecket. Problemet är ju att man kan misstänka att många inte betalar ens en minimilön. Eller så här. Du ska på en minimilön få minst 25750 kronor pesos för en dags arbete. Man kan anta att ”en dags arbete” har någon slags övre gräns i timantal. Men det stretchas det ganska flitigt på. Många som städar och tvättar hemma hos andra till exempel, de har arbetsdagar på 13-14 timmar. Och får alltså för detta knappa 100 kronor. (Well, även för en 8 timmars arbetsdag skulle jag kanske tycka att en hundring var i minsta laget…)

Vår städerska är här idag igen. Fixar och donar. Jag tror att hon får lite mer än en minimilön och hon jobbar inte 13 timmar om dagen, utan kanske faktiskt håller sig till 8  timmar. Hurra.