Blod och ond, (inte tillräckligt) bråd död

Alla dessa historier som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud. Igår gjorde jag en intervju med en kvinna som förlorat sin dotter i konflikten. En femtonårig flicka, som när hon hittades död hade skärsår och blåmärken i ansiktet, sönderskuret bröst, brutna handleder och underliv så uppfläkt och uttänjt att det rådde föga tvivel om att hon våldtagits upprepade gånger. Redan ett dygn efter att flickan hittats hade polisen och de lokala myndigheterna lagt henne i jorden. Brottsundersökningen avslutad, och man hade inte ens lyckats fastställa identiteten. Skyldiga till brottet var sannolikt paramilitärer, som har en tät koppling till den statliga militären och på många plan också med myndigheter och politiker. Kanske var den snabba gravsättningen ett sätt att sopa igen spår? Inga skyldiga har i alla fall hittats ännu, åtta år efteråt.

Blanca, mamman, kan berätta fler horribla historier. Fjorton mördade i hennes släkt. Exmaken och hans fyra bröder, alla mördade som en konsekvens av sitt politiska engagemang.

Två kusiner till Blancas barn, två bröder, blev först anklagade av gerillan att höra till paramilitären. Sen fick paramilitären för sig att de hörde till gerillan. Med den ena brodern gjorde man processen kort, några skott i huvudet. Den andre stack man ut ögonen. Skar ut tungan. Högg av händerna. Skar av penisen, stoppade den i munnen på honom, och lämnade honom att dö.

Paramilitären  har en variant som de verkar använda en del. När de vill ha information av någon så tar de helt enkelt en motorsåg, och sågar sedan av bit för bit av offret. Eller av offrets barn…

Jag har läst liknande historier. Om tortyr. Våldtäkter i krig. Brutala mord. Men det är en sak att läsa, och något helt annat att höra dem från en peron som upplevt, sett på nära håll, förlorat kära. Jag vaknade inatt och min första tanke handlade om motorsågar.

Alla organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, rättvisa, riktiga rättsprocesser där skyldiga ställs inför rätta och liknande, ses som ett hot av regeringen. Många aktiva drabbas av trakasserier, hot, och våld. Försvinnanden och politiska mord är vanliga.

Jävla förbannade skitvärld! Hur kan vi sova lugnt om nätterna när det är så här det är?

Sorg

Idag har jag ägnat dagen intervjuer med kvinnor som drabbats av våld i och med konflikten. Just nu vet jag inte var jag ska göra med all sorg. Första intervjun varade i nästan fyra timmar, med två generationer kvinnor som upplevt våldsamheter och förföljelse i snart ett kvarts sekel. Döttrarna förlorade sin far som tre- respektive sjuåringar. Han hade haft kurage nog att stå emot gerillans påtryckningar om att använda sina kontakter till att skaffa dem vapen. För det blev han mördad framför polisstationen, dit han gått för att få hjälp. Minst en polis i byn var allierad med gerillan.

En tid därefter var familjen helt utblottad, mamma Ubella hade gett sina döttrar sockervatten istället för mat som inte fanns i fyra dagar, och beslutade sig till sist för att ta livet av sig och sina döttrar. Råttgiftet var blandat, men räddningen kom i sista stund i form av en grannkvinna som var skyldig pengar och kom för att betala.

Nu lever familjen sedan ett par år i en fattig förort till Bogotá. Allt de ägde är kvarlämnat i byn de lämnat. Där hade de mark och hus. Inte några rikedomar, men tillräckligt för ett gott liv. För två år sedan blev ena dotterns make skjuten i huvudet av män som sökte efter Ubella. Livet som internflykting är hårt i Colombia, eftersom man hela tiden blir misstänkliggjord. Människor förutsätter att du varit tvungen att fly för att du beblandat dig med gerillan eller paramilitären, att du får skylla dig själv. Därför finns få eller inga jobb att få om man inte har utbildning och goda referenser. Men utan jobb, inga referenser, och så vidare.  I den nya omgivningen lider man också brist på socialt nätverk och den trygghet detta innebär.

Vi blev bjudna på lunch. Under ursäkter om att det var en fattig lantlunch. Ris, bönor, matbanan och stekt ägg. Jättegott, men det kändes inte bra att äta deras mat när vi väl visste att de har så lite. Barnen åt, medan kvinnorna avstod. Samtidigt. Vi kunde inte gärna neka. Det hade varit extremt otacksamt och att spotta på deras gästfrihet.

Kvällen har jag ägnat mest åt att gråta. Det är en sak att läsa statistiken och berättelserna. En helt annan att möta människorna bakom. Nu är det dags att föra historien vidare. Imorgon ska jag skriva.

Blandat från första maj

Grafitti

Akta dig för Uribepest!

Hijos e hijas

Robocop? Matrix?

Stadshuset

Man kan undra varför laman har skor!?

Kyrkan fick sig en känga med

Svenska fredsobservatörer från SWEFOR

Glöm inte

Perspektiv, tack!

Nu räcker det.  Grissjukan har hittills åtta (8) bekräftade dödsfall. I hela världen.

Sedan årsskiftet har fler än 650 människor dött i mässling och hjärnhinneinflammation, bara i Burkina Faso.  333 döda i hjärnhinneinflammation i Nigeria under årets första kvartal. Under perioden augusti-oktober förra året dog 565 personer av kolera i Zimbabwe. Ska jag fortsätta? Vad är det som gör paniken så stor i just det här fallet? Att vi inte har något färdigt vaccin i väst för den nya sjukan? Både kolera och hjärnhinneinflammation kan den som har pengar skydda sig mot.

Här i Colombia utbyts det just nu en hel del konspirationsteorier. Är paniken över den nya sjukan bara ett sätt ätt vända uppmärksamheten från den ekonomiska krisen? Är det rent av läkemedelsföretagen som spär på uppståndelsen i vinstsyfte? Munskydd säljer i alla fall som smör. Men allvarligt talat. Den här typen av teorier ligger inte riktigt för mig. Men jag kan ändå tycka att det är bra att folk har lite distans till det som händer, och vänder och vrider på informationen istället för att svälja den rakt av och i panik springa till apoteket och köpa munskydd och handsprit.

Och här kommer lite mer perspektiv: upp till 3000 personer dör varje år av helt vanlig influensa. I Sverige! (Socialstyrelsen) Och i Colombia är fortfarande den vanligaste dödsorsaken för kinnor mellan 15-44 att bli dödade av sina partners.  (Ja jag vet att jag har sagt det förut. Det tål att upprepas.)

Så om det inte på allvar börjar dö folk snart tänker jag fortsätta fnysa åt svinskräcken som sprider sig.

För guds skull folk, sansa sig! Ägna tankemödan åt något som verkligen förtjänar det. De 50 000 civila som sitter fast mellan regeringsstyrkor och rebeller på Sri Lanka till exempel. Det humanitära läget i Gaza. Eller EU-parlamentsvalet som äger rum om en dryg månad. Rösta för bövelen! (DU med mamma.)