Gårdagens sammandrabbningar mellan demonstranter och polis på Universidad Nacional igår slutade åtminstone utan större skador. En polis rapporteras ha fått en hemmabyggd bomb, en så kallad ”papa” på foten, men utöver det, inga skadade. Det ser alltså värre ut än vad det är på videoklipp och bilder.
Ha hört helikoptrarna idag också, men de är nog bara uppe och surrar i förebyggande syfte, har i alla fall inte hört eller lyckats läsa om några nya störningar.
Ligger hemma sjuk och lyssnar på polishelikoptrarna som smattrar över staden igen. Vi bor nära Universidad Nacional, som de senaste veckorna varit centrum för de massiva studentprotesterna som ägt rum. Idag verkar det ha gått alldeles överstyr, och rektorn för universitetet har auktoriserat polisens inträde på campus. (I vanliga fall är varken polis eller militär tillåtna på campusområdet.) Nu har de skickat in ”antistörningsstyrkan”, Esmad, (Escuadrón Móvil Antidisturbios) a.k.a robocops. Vet inte hur de tänkte att det ska lugna situationen, konfrontationer mellan maskerade demonstranter och Esmad brukar inte sluta i lugn och fred direkt.
Det protesterna gäller idag är den alltmer utbyggda kameraövervakningen av campusområdet. Tydligen började protesterna i morse med att maskerade personer helt sonika började slå sönder de övervakningskameror som sates upp för ett par veckor sen. Sedan eskalerade det, och nu hör vi helikoptrar och polissirener och bekanta som varit ute och promenerat lite för nära campus berättar om det karaktäristiska svidandet i halsen som man får av tårgas.
Nåväl, ett par goda nyheter kan jag ändå bjuda på från Colombia idag. Konstitutionsdomstolen, förvisso en samling blockkonservativa domare, men som i sin iver att tolka lagen på rätt sätt ändå gång på gång tar förvånansvärt progressiva beslut. Som idag, när samkönade par och även straighta sambopar, fått rätt att ärva sin partner. En rättighet tidigare förbehållen gifta straighta par.
(Om min dator samarbetade skulle jag länka upp sidor där man kan läsa mer om dagens nyheter, men för tillfället går det inte.)
Nästa goda nyhet är att jag har en hemresebiljett. Jag kommer hem den 21 juli! Sommarsemester, wihoo!
I fredags åkte jag på min tredje medföljningsresa, denna gång till en liten by utanför Medellín. Även denna gång åkte jag med Hij@s, de har ett projekt de kallar för ”escuela politica” (politisk skola) där de startar lokalgrupper och diskuterar vad de vill göra, organisering, projekt och så vidare. Det slog mig hur lika diskussionerna, övningarna, lekarna var det jag pysslade med när jag började hänga med ungdomsorganisationerna hemma i Sverige när jag var 14, 15.
Sen kom deras verklighet och boxade mig i magen igen. De pratar i vardagligt tonfall om sina år som internflyktingar. Hur de kommit tillbaka hem. Och sen fått fly igen. Eller hur deras nära försvunnit. Deras verklighet och min verklighet. Mitt tonårsengagemang i skolfrågor svensk vänsterpolitik. Deras i en colombiansk offerrörelse som arbetar för att de skyldiga för anhörigas försvinnande ska ställas till svars, och för att hålla minnet levande.
Helgen var fylld av lek och stoj, jag blev satt på dagistjänst och byggde hästar i modellera med småttingarna. Deltagarna i den politiska skolan diskuterade självbild och organisering, lekte lekar och berättade historier vid lägerelden. Omgivningarna var hisnande vackra, ända tills jag blev påmind om att Antioquia är ett av departementen i Colombia med flest offer för landminor.
Ungefär samtidigt fick vi veta att bara någon dag tidigare mördades en lokal ledare i grannbyn.
Ganska ofta tänker jag att Colombia är lite schizofrent. Att det finns minst två.
Det här var en sådan gång.
Känns rätt bra att berätta att den fet-stora demon slutade lugnt. Vänner som var med berättar att det var stort, peppande, hoppfullt och rätt härligt. Som min lettiska vän Justina uttryckte det: ”Colombians sure know how to march!”.
Etablerad media skriver att cirka 7000 demonstranter deltog. En kompis som är journalist på en alternativ tidning var där och fotade. Han säger att den verkliga siffran är 50 000-60 000, och att etablerad media aldrig erkänner demonstrantantal större än 10 000 pers.
Åkte precis taxi hem från min tangolektion, och kunde även konstatera att demonstanterna varit flitiga med grafitti-pennorna. Carrera septima, den stora gata där demonstrationståget gick, är fullständigt nerlusad med slagord.
Jag var orolig idag, tänkte att det kommer sluta med tårgas och sammandrabbningar mellan polis och demonstranter, som vanligt. Därför är jag så glad att en så massiv demonstration, där lärare, studenter, fackföreningsfolk och andra kunde uttrycka sin åsikt utan att det för den skull slutade med våldsamheter. Också glad över att så många slöt upp och solidariserade med ett lagförslag som syftar till privatiseringar av de statliga universiteten, och alltså sannolikt kommer göra det dyrare att studera, och därmed försämra möjligheterna till högre studier för många.
Önskar att jag hade haft tid att gå dit och se själv. Enligt uppgift var det en mäktig känsla.
Och precis när jag postat ett inlägg om jobbstress och annat trivialt, nås jag av nyheterna om den skitstora demonstrationen som just nu går genom Bogotá.
Studenter, lärare och fackföreningsmänniskor demonstrerar mot förslaget om privatiseringar av högre utbildning. Studenter har tågat från flera universitet, och demonstrationer pågår samtidigt i flera andra städer, bland annat Santa Marta, Medellín, Cali, Bucaramanga, Pereira, Cartagena, Tunja och Popayá.
Än så länge verkar det lugnt. Jag hoppas att det fortsätter så. Flera tusen personer demonstrerar och 2500 poliser är mobiliserade för att ”följa” demonstrationen. Fortsättning följer.
Här, här och här kan ni som läser spanska läsa mer om demonstrationerna och varför det demonstreras.
Saker tenderar att hända i klump Även i mitt jobb. Sedan jag började i oktober har jag varit ute på två medföljningar, en till Yuto och en till Bucaramanga. Det har varit ganska långa perioder av kontorsnötande och mötesspringande i Bogotá med andra ord. Den senaste månaden har dock varit helt sjukt stressig. Mina nya kollegor anlände för några veckor sedan, och jag var inblandad i att planera deras utbildningsvecka, se till att de fick ett bra mottagande och fixa och dona i största allmänhet med praktiska göromål runt deras ankomst.
Sen rullade det på utan paus. Jag har huvudansvaret för vårt informationsarbete, vilket bland annat betyder att jag är inblandad när vårt nyhetsbrev på spanska ska skrivas och skickas ut, samt när vi behöver göra en blixtaktion till stöd för någon av våra medföljda.
Förra veckan råkade nyhetsbrevet och blixtaktionsfixandet sammanfalla. Det hade varit lite lagom stressigt och trixigt (särskilt som vi dras med kroniska datorproblem), om inte nästan alla våra medföljda organisationer hade bestämt sig för att de behövde medföljning av oss precis samtidigt.
Jag ska inte trötta ut er med alla turer runt dessa medföljningar, våra organisationer har en tendens att göra en plan, ändra datum, ändra ressätt, ändra resväg, ställa in och sen komma på i sista minuten att de ändå ska åka. Men förra veckan och denna har vi handskats med tre av våra medföljda organisationers något nyckfulla planeringssätt.
Nu, såhär på torsdagen börjar vi ha klart för oss hur helgen ska se ut. Jag och Lari åker till Medellín med Hij@s imorgon. Nina och Maria E åkte till Buenaventura med Asfaddes imorse. Och Ida och Ingela på Quibdó-kontoret kan istället för att åka på Cocomopocas årsmöte som planerat, kompa ut ett par timmar inför helgen eftersom Cocomopoca flyttade sitt årsmöte till i maj någon gång.
Men. Det är ju medföljningar som vårt jobb till stor del går ut på. Och det ska bli gött att ge sig ut från kontoret i några dagar. Sen har vi ju alla lite olika strategier för att hantera stressen. Dans är mitt universalrecept. Tangonörderi eller fuldans. Salsa funkar också. Och yoga.
På kontoret har vi någon slags uppskruvad ”jaha-det-kunde-man-ju-ge-sig-fan-på-att-de-inte-skulle-hålla-sig-till-planen-den-här-gången-heller”-attityd. Vi suckar. Svär kanske lite. Skrattar och brygger mer kaffe. Sen stuvar vi om i planeringen och anpassar oss. Fy fan vad vi är bra på att anpassa oss!
Återkommer till Boggan på måndag. Eller tisdag. Lite beroende på hur bråttom Hij@s har att komma hem igen. Det kan man aldrig så noga veta.
En del av er kanske har sett att jag och mina kollegor smattrat ur oss en massa länkar de senaste dagarna, med uppmaningar om att skriva på en ”blixtaktion”. För er som inte är insatta, här kommer en förklaring.
En blixtaktion är en del av vårt arbete med så kallad politisk medföljning. Det vill säga nätverkande och myndighetskontakter, där vi dels jobbar för att ha ett stort nätverk som kan reagera ifall något skulle hända med våra medföljda, och dels ständigt påminna myndigheterna om oss, vårt arbete och vårt nätverk. Tanken är ju att den politiska kostnaden ska bli så hög som möjligt, dels för förövarna, men framför allt för den colombianska staten som är den som är skyldig att upprätthålla internationell humanitär rätt och skydda sina medborgare.
(I Colombia händer det ju inte sällan att staten är lierad med förövarna på det ena eller det andra sättet, och alltså är det ännu viktigare att påminna om att de har världens ögon på sig.)
Så, en av våra medföljda, Nancy Fiallo, har mottagit ett antal dödshot för det arbete hon gör. (Läs mer här och här.) Därmed har vi lanserat en blixttaktion, där vi hoppas att så många som möjligt ska fylla i det lilla formuläret på krf:s hemsida. När det är gjort, skickas det fiffigt nog automagiskt iväg mail till bland annat Colombias president, som uttrycker vår oro över Nancys situation, och kräver att staten ska ta sitt ansvar för att utreda och ställa ansvariga till svars.
Efter första dagen på blixtaktionen har 30 personer skrivit under. Kom igen, skriv på du med! Och hjälp oss hemskt gärna att sprida aktionen.
Nancy Fiallo med mina kollegor Lari Honkanen och Ingela Andersson
Saker att fundera över 