Allvarligt talat, den colombianska versionen av internationella kvinnodagen får mig att vilja kräkas lite. Det är ”feliz día de las mujeres” hit och blomutdelning dit. Vaddå ”glad kvinodag”? Vad är det vi firar?
Jag vill ha rättvisa! Kampsång och revolution! Inte rosor.
(Jag har skrvit om detta på vår gemensamma jobb-blogg också, läs gärna här.)
Har inte bloggat på ett tag. Jag har nämligen haft semester. Mitt livs första betalda semester. Sjukt lyxigt. Jag har haft mamma på besök, också fantastiskt fint. Det känns viktigt att hon får lära känna lite av mitt liv här, mina vänner och min familj. Avståndet blir lite mindre.
På sistone har jag tänkt väldigt mycket på hur bra jag har det. Nu menar jag inte att sväva iväg i något tacksamhetsyrande. Men, faktum kvarstår att jag ibland har lite svårt att förhålla mig till att ha de resurser jag har.
För jag har det faktiskt oförskämt bra. Och det här resonemanget ska inte förväxlas med en diskussionen om att jag tycker att civila samhället konsekvent undervärderar sina anställda och betalar alldeles för låga löner. Den diskussionen har med helt andra saker att göra, och den får jag ta en annan gång.
Men till exempel. Jag åker taxi ganska ofta. Jag har varit lite slapp med att lära mig det extremt krångliga minibussystemet, och en taxi omäknat till svenska kronor brukar kosta mellan 15 och 30 kronor. Vad lokalbussen kostar hemma i Sundsvall, och i det perspektivet kan jag rättfärdiga kostnaden. Men det är en utgift som jag ofta kan ha ganska svårt att stå för inför många av mina colombianska vänner. Som vissa lever på en colombiansk minimilön (ca 2000 kr) och där det faktiskt spelar en avgörande roll att åka minibuss istället för taxi. (Minibussarna kostar ca 5 kronor oavsett hur långt man åker).
Att jag handlar på Carulla är en annan sak. Carulla är, såvitt jag vet, Bogotás dyraste mataffärskedja. Jag vet att det är dyrt. Och jag handlar förvisso också en hel del på den stor-stora matmarknaden (dit jag tar taxi…) där jag kan handla så mycket frukt och grönsaker jag orkar bära för i mitt tycke löjligt lite pengar. Men, jag har fortfarande RÅD att handla på Carulla. Och jag gör mycket av mina småinköp där.
Och skäms lite varje gång. För att jag har. Och för att det sitter en klunga människor utanför som inte har. Jag brukar, när jag blir ombedd av en särskild kvinna, handla en påse ris eller en flaska olja eller vad det nu är hon ber om. Att det bara är till en särskild kvinna jag handlar är för att det skulle bli ohållbart att handla till alla, hela tiden. För jag kan inte säga nej när jag en gång har sagt ja. Och jag skäms för det också. Och att jag lite känner att det är för att jag ska må bättre som jag lägger de där åtta kronorna på ett rispaket till den kvinnliga internflyktingen utanför Carulla. Medan resten av min matkasse, som till största delen består av rena lyxvaror (fulkornsbröd. vin. ost.) kostar mycket mycket mer.
Eller mina frekventa restaurangbesök. Eller att jag helt utan att anstränga mig får lite pengar över varje månad. Att leva i Bogotá, och att ha alla dessa orättvisor in my face hela tiden gör att dessa tankar är svåra att hålla ifrån sig.
Jag vet att jag inte löser några strukturella orättvisor genom att köpa ris till kvinnan utanför Carulla. Eller genom att ge mina mynt till tiggare. Eller genom att ha dåligt samvete över allt och hela världen. Men. För det första tror jag att det är skitviktigt att se sin egen position och den makt man har.
För det andra så är det ändå så, rent konkret och praktiskt, att det där paketet ris betyder något för den kvinnan just där och då. Jag kan inte säga till henne: ”Men du, du får inget ris av mig nu, vänta tills jag har löst världsproblemen så blir allt bra.”
För det tredje. Att inte ge, betyder också att jag måste skärma av mig och inte se personen ifråga i ögonen. Ger jag något, kan jag också bjuda på att se, hälsa och bemöta den andre som en människa. (Det är skitsvårt att göra utan att ge, prova får ni se. Det är mycket enklare att avspisa en tiggare utan att se henne eller honom i ögonen.)
Men detta med att ge eller inte ge är svårt. Och att se sin egen maktposition betyder ju också något annat. Att man måste reflektera över sig själv och hur jag lever. Det är inte alltid jätteroligt. Jag har inga bra svar. Men för mig har teori och praktik i det här fallet inget med varandra att göra. Att jag ger mynt till tiggare handlar inte om att försöka lösa värdlsproblemen. Det handlar om förhoppningen om att göra åtminstone en liten liten skillnad för den människa som står framför mig just där och då. Kanske är det en fåfäng förhoppning. Jag vet inte. Vad tycker ni?
(Och till sist, för den som undrar. Min lön är 8500 SEK/månad. Jag har boende och försäkring betald. Nej, Bogotá är inte jättebilligt.)
Saker att fundera över 