Vad är det jag gör egentligen?

Chocó

Departementet Chocó kan beskrivas på många olika sätt. Men för att sammanfatta lite snabbt är det ett av de rikaste departementen i Colombia sett till naturresurser, men ett av det fattigaste socioekonomiskt.  De rika naturtillgångarna har blivit en drivkraft i konflikten, och i Chocó kretsar mycket av konflikten runt kontroll över legal och illegal utvinning av naturresurser. Det finns också flera viktiga transportleder för narkotikahandel vilket ytterligare komplicerar situationen.

De organisationer vi medföljer i Chocó sysslar alla tre med så kallade etno-territoriella frågor, som handlar om att olika etniska grupper enligt lag har rätt till den mark som de traditionellt förfogat över, levt på och av. Att verkligen få denna rätt är ofta problematiskt, då det finns så många motstridiga intressen, inte minst starka ekonomiska intressen som motsätter sig dessa så kallade tituleringsprocesser.  Processen är problematisk inte bara ur ett rent juridiskt perspektiv, utan också genom att det ofta leder till hot om våld och våld mot de personer som är mest framträdande i organisationerna. Det är ju ofta så i Colombia, att människor som kämpar för sina rättigheter är väldigt utsatta.

Man skulle kunna tro att lite mark i en avlägsen och otillgänglig trakt som Chocó inte är något att tjafsa om, men som ni förstår av den korta inledningen så finns enorma rikedomar att hämta. Och när etniska grupper fått sina markrättigheter så fungerar det så att de har rätt till det som är ovan markytan. Staten däremot, har rätt till det som finns under. Det innebär att företag ändå kan få rätt att till exempel utöva gruvdrift, men först efter en så kallad ”consulta previa” (alltså att den etniska grupp som äger markytan ska bli tillfrågad innan beslut fattas).

As.Orewa, Cocomopoca och Cocmacia

Så, våra tre organisationer i Chocó är två stycken afrocolombianska organisationer, Cocomacia och Cocomopoca, samt en urfolksorganisation, Asociación Orewa. Cocomacia och Asociación Orewa har redan fått rätt till delar av de områden man menar att man har rätt till,  medan Cocomopoca efter 11 års kamp väntar ett  beslut från myndigheterna den 10 december.

Vårt arbete i teorin…

Vi jobbar efter en metod som kallas för preventiv närvaro, och definieras av Krf såhär: ” Preventiv närvaro handlar om att förebygga våld. Närvaron av fredsobservatörer har en skyddande och våldsdämpande effekt. Denna effekt uppnås genom att observatörerna ingår i internationella nätverk av organisationer och personer som reagerar på brott mot de mänskliga rättigheterna.”

Det betyder, i klarspråk, att väpnade aktörer förmodligen är mindre benägna att använda våld om de vet att det finns internationella observatörer på plats som ser och rapporterar det som händer.

Vårt jobb består av tre huvudsakliga områden: fysisk medföljning, politisk medföljning och informationsarbete. I Chocó innebär den fysiska medföljningen ofta långa resor ut i departementet där byarna finns som ingår i de olika organisationerna. Ofta är det så att vi följer med representanter ur styrelserna eller juridiska representanter eftersom det är de som syns och hörs mest, och därmed är mest utsatta för hot.  När de behöver åka ut till byarna för möten eller informationsspridning följer vi med.

Att åka ut på den här typen av resor i ett konfliktdrabbat departement i Colombia är ju naturligtvis aldrig oproblematiskt eller riskfritt, och därför går väldigt stor del av vårt arbete ut på att samla in och analysera information, prata med myndigheter och andra organisationer för att i största möjliga mån kunna bedöma säkerhetsläget.

Den politiska medföljningen handlar om att hela tiden hålla kontakter med myndigheter och organisationer, i Colombia och hemma i Sverige. Detta för att informationen om vårt arbete ska nå så många som möjligt, och så många som möjligt ska reagera på brott mot de mänskliga rättigheterna.

…och i praktiken

Två av mina kollegor har nyligen varit ute på en längre medföljningsresa med Asociación Orewa till norra Chocó. De har rest runt mellan byar tillsammans med As. Orewas advokat, och de har dels fått en god insikt i de processer som As.Orewa driver, men också fantastiska upplevelser i form av till exempel båtturer på floderna, långa och fysiskt krävande vandringar genom skog och lera. För Bibbi var det den sista medföljningen hon genomförde innan det var dags att avsluta kontraktet och åka hem till Sverige, och för Ana som kom samtidigt som mig, var det den första. De kom hem trötta men nöjda för en vecka sedan.

Igår nåddes vi av nyheter från området de befunnit sig i. I lördags gick gerillan in i en av byarna de besökt, Arquía, som befolkas av tulefolket. Cirka 200 medlemmar ur Farc gick in i byn och inkvarterade sig helt sonika i byns skola. Efter sammandrabbningar med paramilitär lämnade gerillan byn, men minerade sin väg ut. För tillfället befinner sig invånarna i Arquía i en extremt utsatt situation där de är omringade av enheter från konfliktens alla parter: gerilla, paramilitär och statlig militär. Plus att vägarna till byn är minerade.

Därmed har vi påbörjat vår politiska medföljning. Vi hjälper till att sprida As.Orewas egen kommuniké (som finns översatt till svenska här) och har börjat ringa runt till de myndigheter och organisationer vi har kontakt med för att informera om det inträffade.  Bogotákontoret sköter kontakterna med myndigheterna på den nationella nivån, och vi ringer runt regionalt och försöker, tillsammans med As.Orewa, komma fram till hur vi på bästa sätt kan vara till hjälp.

Här kommer ju det tredje arbetsområdet in, informationsspridning. Det jag gör just nu är ett exempel.

Lite bilder sålänge

Whaaaat, tiden går fort! En och en halv månad har gått redan, seriöst, hur gick det här till?

Well. Quibdó-klimatet och jag kommer inte helt överens. Jag mår rätt kasst när jag är här. Det verkar som om jag är allergisk mot kvalster, som trivs allra allra bäst i just Quibban-klimat. Såattee, det där med att jag skulle vänja mig verkar bara vara att glömma. Menmen.

Att jag inte varit helt kry har lite satt käppar i hjulen för att jag ska känna att jag kommit igång ordentligt. Kanske därför tiden bara runnit iväg.

Dock, såpass har jag kommit in i jobbet att jag vid det här laget vet att det är så intressant som jag hoppades att det skulle vara.

Och jag har också hunnit med att ha fin-besök! Två helger i Bogotá och ett par dagar i svett-Quibdó med Åsa. Jättefint.

Men. Jag kollade just på klockan, insåg att imorgon är det arbetsdag, grannarnas stereo har tystnat (jubel och klang!) och det är dags att sova. Slänger upp lite bilder sålänge.

Detta bildspel kräver JavaScript.