Har funderat ett tag på att damma av bloggen. För att jag skriver, för att jag tänker, för att jag tycker. Så, med anledning av det som hände under Pride-paraden igår, och att jag sitter på jobbet och upprörs idag, skriver jag nu första inlägget på nästan två år.
Jag nåddes av nyheten om polisvåld i pridetåget via facebook, en bekant var med bland de som demonstrerade mot polisens närvaro. När jag läser mainstreammedias rapportering av händelsen, såväl som det allmänna internetflödet, nämns den som en parentes, en liten otrevlig och störande händelse i glammet och regnbågspartyt. Liksom med en liten suck, över omogna aktivisters angrepp på polisen. Några med ett indignerat ”vafan, polisen går ju i tåget, de kan ju inte vara fascister” eller ”det måste ju vara svårt att vara öppet gay inom poliskåren, de borde ju få lite cred för att de är öppna, kom igen”, och en tredje variant går ut på att en inte bör vara politisk under pride, för det förstör familjekänslan och festen och sabba för fan inte festen!
Så först och främst. När det kommer till vilka grupper som ska få representeras i en manifestation som Prideparaden är det att göra det alldeles för lätt för sig att säga att alla får vara med. Den här diskussionen fördes under Uppsala Pride förra året, efter att arrangörerna bestämt att till exempel Polisen inte fick gå med. Dock så gjordes en väldigt tydlig åtskillnad mellan Polisen som organisation, och enskilda poliser som privatpersoner. Det var den förra som inte tilläts att gå med, medan de senare välkomnades. Det känns som en rimlig begäran/gränsdragning, att alla individer välkomnas (förutsatt att du ställer dig bakom arrangemanget) men att homofoba (och liknande) organisationer inte är välkomna.
Att säga att alla får vara med går helt enkelt inte, för närvaron av vissa grupper/organisationer utesluter andra. Polisen som organisation är problematisk bland annat för att organisationen som sådan har en homofob, sexistisk, rasistisk och våldsam organisationskultur, och det är lätt att bli lite cynisk och tänka att det är viktigt för Polisen att vara med i Pride just därför, för att bevisa hur toleranta och härliga de har är/har blivit. (Och ja, jag förstår att det inte är lätt för enskilda icke-straighta poliser att vara öppna inom en sådan kultur, men nu pratar jag framför allt om Polisen som organisation.) Om Polisen som organisation går med i Pradeparaden är det ganska lätt att föreställa sig att andra grupper och individer upplever en otrygghet och därmed inte känner att de kan delta, till exempel queers som lever under utvisningshot eller queers i största allmänhet som har upplevt trakasserier från polisen, eller straighta och queers från icke medelklassområden där det ofta anses finnas fog för polisinsatser och polistrakasserier, eller queers och ickequeers som inte är vita. Och så vidare. Därmed sätts Polisens (som organisation) behov av att visa sig hbtq-vänlig framför enskilda personers behov av att känna sig trygga i en manifestation som gäller (borde gälla?) alla människors lika rättigheter.
Så när Stockholm Pride försöker få oss att tro att ”We are family”, så undrar jag: vilka är ”vi”? Förutom den ovannämnda problematiken så kostar det också skitmycket pengar att vara med. Redan där har Pride valt att skära ganska hårt i ”vi”-et. Har du råd att casha upp nästan 500 kronor för en endagsbiljett, eller 1200 för hela veckan så är du välkommen till familjen. Tanken att det främst är en plattform för politiska partier, företag, myndigheter och organisationer att gulla med queers, och därmed stärka sina ”varumärken”, ligger rätt nära till hands. Eller det här fokuset på att ”fira”. Det är kalas, det är fest, det är kärlek. Vackert så, men vad är det vi ska fira? Stockholm Pride har i dagsläget landat ganska långt från den politiska kamp som Pride-rörelsen startade som. (Queers som slog tillbaka mot polisens trakasserier i New York 1969)
Så, ja, jag gladdes åt aktionen som ägde rum, där en liten grupp med banderoller som ”queers still not loving police” och ”Hjälper Pride-polisen till att deportera hbtq-flyktingar?”. Vi behöver störa festen. Vi behöver visa att alla inte är välkomna i familjen, och att det är ett problem. Vi behöver påminna och bli påminda om att vi inte lever i ett jämställt och rättvist samhälle, så som den svenska självbilden så gärna vill få oss att tro. All kärlek, pepp och styrka till er som var med och störde igår.
Sen, inte förvåning, men ilska och ledsnad, som vanligt, över polisens respons. Pepparsprej och nerbrottning på marken, sexistiska våldtäktsskämt och ett våldsamt ivägtransporterande. Mediarubriker som ropar om ”Attacker” mot Pride-polisen. Ironin i att polisen spöar queers i Prideparaden, samtidigt som de försöker jobba på sitt varumärke som hbtq-vänlig.
Fest och glam och kärlek behövs också. Men det får inte användas för att maskera orättvisor och förtryck som pågår, och framför allt får inte de modiga personer som försöker peka på problemen bli utpekade som problemet, eller bli måltavla för nån slags skyll er själva-mentalitet.
Och ännu mer framför allt: alltså polisen, skärp er! Proportionalitet anyone? Oavsett vad vi tycker om Polisens vara eller icke vara i Prideparaden, eller demonstranternas budskap och metoder, kan vi i alla fall enas om att Polisens metoder för att avhysa ovälkomna demonstranter från kalaset var mer än en smula överdrivna?
Saker att fundera över 